Jag hatar mitt liv just nu. Jag hatar allting, precis allt. Okej, vissa vänner är helt underbara. Men dom ska ju få en att må bra, ellerhur? 

Jaja, det här var inte det jag tänkte skriva om... Men i vilket fall som helst så är jag inte ute efter några kommentarer om att det är synd om mig m.m För det är absolut inte synd om mig. Inte alls. Finns folk som har det sämre, men också dom som har det bättre. Faktiskt mycket bättre. Mitt liv är inte perfekt. Inte ens bra. Har aldrig varit. Kommer heller aldrig bli. Alla familjer har brister, men våran hade stora sprickor, stora gap som ingen någonsin kan fixa. Det som har hänt/händer kommer alltid ha hänt, och det går inte att ändra på. Det kommer alltid vara en liten del av min hjärna, där allt kommer vara samlat. Där jag alltid kan plocka fram saker och minnas. 

Helst av allt skulle jag bara vilja glömma allt, gå vidare. Det kommer aldrig gå. Kan lika gärna dö. Då glömmer jag ellerhur? Döda mig, snälla.

Jag kommer inte säga vad som har hänt, inte här på bloggen. För nånstans kommer det alltid finnas sparat. Dom ända som inte ingår i min familj, och vet vad som har hänt och händer är Blerina och Alicia. Jag vet det dåliga som hänt i deras liv, dom vet det dåliga i mitt. Och så kommer det att vara.