Han har förstört mitt liv, och jag får bygga upp allt igen. Han har skräpat ner, och jag får städa upp.
Men han ska inte få förstöra det ännu mer, för jag ska visa att jag är stark. Jag ska försöka se positivt på det mesta. Försöka.
I skolan är jag normal (okej, jag är aldrig normal, men du fattar..), jag visar inte hur jag egentligen mår. Jag skrattar och pratar som ingenting, men hela tiden är det en röst i huvudet som tjatar om allt. Jag har lärt mig stänga av, men det kommer tillbaka när det blir alldeles tyst. Det är därför jag är beroende av ljud. När jag kommer hem efter skolan är det första jag gör att sätta på tv:n. Även om jag gör läxor m.m, så är den alltid på. För jag hatar när det blir tyst.
Men nu ska jag som sagt ta tag i livet och inte deppa. IM GONNA BE THE HAPPIEST PERSON IN THE WORLD! Good luck... Nej men jag ska försöka!
Och den andra anledningen till att jag ska börja om på nytt är för att ni ska få normal uppdatering! Hahaha.. Jag ska iallafall börja blogga normalt!

Vi hörs lite senare! Puss.

Han har förstört mitt liv, men han ska inte få göra det ännu sämre. Han har fått så många chanser men han sumpade alla. Han är död för mig.

Det är nått jag har blivit jävligt bra på. Det är så jag gör varje dag.

Mår jävligt dåligt nu. Nere på den djupaste botten. Men jag vet hur det kommer bli imon. Jag kommer fejka ett leende och inte visa ett skit om hur jag egentligen mår. Men jag är van, och jag är bra på det.

Det är olika. Ibland är allt bara helt jävla bäst. Alla dagar är helt perfekta, man lever livet och tror att allt är så jävla bra. Vissa har dom där dagarna just nu. Andra inte. För andra har dom där dagarna då allt suger. Jag har dom just nu. Mitt liv suger. Varför kunde inte jag få det bra? Jaja, jag ska inte tycka synd om mig själv. Men jag säger bara det, mitt liv är lååångt ifrån perfekt. Men när det går så långt som det har gjort nu har jag all rätt att tycka synd om mig själv. Fast det är mitt fem också. Mitt nyårslöfte var att säga hejdå till den personen som förstör mitt liv, bryta kontakten. Men har jag gjort det? Nej. Och jag ångrar mig så otroligt mycket. Jag har litat på den här personen i hela mitt liv. Förlåtit, förlåtit, förlåtit. Efter allt som han har gjort mot mig, så har jag bara förlåtit honom. Jag är ju förfan lika störd som han.
Om han verkligen älskar sina barn så mycket som han påstår, så gör man inte såhär. Så är det bara.
Jävla idiot. Du är helt jävla psykiskt störd.

Nu har jag sagt för mycket, men jag är så jävla arg just nu. Kanske får nått damp nån dag och berättar allt som hänt. Fast nä. Det kommer jag få ångra.

Prov på måndag..